nusz

Vaknar våldsamt av att nålskarpa regndroppar försöker
trycka sig igenom ett fönster.
Ett fönster som antagligen har sett bättre dagar.
Vrider på huvudet, lyfter det ett par ansträngande centimeter.
Kikar med röda, blodsprängda ögon mot en klocka
som förstår sig på tiden lika bra som dess ägare.

Res dig. Gå upp.

Hjärnan mutar kroppen med lyckliga tankar.
Hotar den med tortyr. Ger den ogenomtänkta komplimanger.
Till ingen nytta alls.
- Res dig! skriker den befallande i ett sista försök till aktion. Som vanligt.
Ett väldigt lyckat skrik. Det som funkar. Ännu en gång.
Underbart.

Till slut sitter man där på sängkanten,
så nära naken man kan komma utan att vara det.
Tar något ansträngt på sig ett par mjukisbyxor.
Mmm, bomull.. tänker man. Åh, bomull.

Vandrar förbi en spegel, märker hur
någonting blekt sakta men säkert börjat äta upp den
gyllenbruna färgen man kämpat för så hårt dom senaste månaderna.

En tår fälls.

Går med tunga steg vidare till köket, kaffekokarens tillhåll.

Öppnar varsamt dess övre del.
- God Morgon, hör man sig själv viska fram.
Inget svar. Som vanligt.
En smärtsam tystnad. Ännu en gång.
Fyller den, lätt irriterad, med ljummet vatten.
För att retas. För att ge igen.
Den verkar oberörd.
Underbart.

Lägger i kaffebönor, finmalda kaffebönor.
Hur doftar det idag? frågar man sig själv.
Näsan söker febrilt efter bönornas smygande lukt.
Där var den inte. Nej, inte där heller.
Efter några ögonblick står man där med den vita flaggan viftandes.
Hjärnan forcerar ut orden "Jag ger upp" genom en kropp som
har svårt för att acceptera förluster.

Kan nästan höra hur doften andas ut av lättnad.
Försöker gripa den med luktsinnet en sista gång
i hopp om att lyckas överraska. Som vanligt.
Lite ont. Lite elakt.
Men helt utan resultat. Ännu en gång.

Underbart.

Hej.

Idag tänkte jag lägga upp en bild. För en bild säger mer än TUSEN! ord.

Tyvärr kan jag inte få den till att prata, så det får vänta tills jag löst det.

Idag är det Tisdag. På Tisdagar lär man sig inte särskilt mycket.

Så, jag tänkte dela med mig utav en berättelse jag skrivit.
En berättelse alla borde läsa och förhoppningsvis lära utav.

~ ~ ~

En gång i en tid då det fanns vatten, fanns även Wilmer.
Wilmer kunde ha varit en adelsman med en tunga lika silkesmjuk som sin utav 
jungfrur sydda tunika. Men nu var det så att hans öde inte ens var i närheten 
av detta. Wilmer var ett ankare. 
Ett oadligt ankare med ingen tunga överhuvudtaget.  

En vacker höstdag, precis innan gryningens blixtrande upptåg, 
åkte Wilmer tillsammans med sitt lilla skepp ut på en resa. 
En resa som skulle visa sig vara lika rolig som ett parti schack mot en robot. 
Skeppet som var utav storlek ”medium” hade en besättning 
bestående av ett roder, två master, fyra romberoende busar från en avlägsen ö 
i ett paradis som aldrig funnits och Wilmer, ankaret.  

Wilmer trivdes ombord på det ”mediumstora” skeppet. 
Han brukade tänka, då han ej kunde tala av förståeliga skäl, att om himmelen 
fanns på ett annat ställe än där uppe så var det ombord på detta skepp.
 
Skeppet seglade fram på outforskade vatten. Skrovet smekte vågorna med sådan 
stil och precision att Wilmer skulle blivit avundsjuk om han kunnat. 

Rodret svängde omkring lika graciöst som en trollslända på rymmen ifrån 
en ordningsmakt som inte längre hade kontroll. 
Dom fyra romberoende busarna hällde i sig rom, sjöng lite och somnade tvärt. 
Om och om igen. Även de 2 masterna var på hugget, vilket gjorde att denna resa 
fick ett abrubt slut. 

En avhuggen mast är dåligt. Två avhuggna mastar är däremot katastrofalt. 
Wilmer, vars plats var i den bakre delen utav skeppet, blev vittne till något hemskt. 
Något brutalt. Masterna, vars öde var räknat, störtade ner mot skeppets vitala delar. 
Skadade dessa så svårt att skeppets liv försvann lika fort som en 14-årig flickas 
oskuld under dennes första alkoholberusning. Wilmer gled ner i vattnet, han störtade 
mot avgrunden. 

Hans bakre del, kallad ”lång kedja”, lossnade ifrån skeppet och till slut låg han nere på botten. 
I ensamhet. 

I en mjuk bädd av sand låg han så ihopkrupen ett ankare nu kan vara och sörjde
 för sina goda vänner; ”de två mastarna”, det ”mediumstora” skeppet och roder. 
Vad som hänt dom 4 romberoende busarna visste inte Wilmer, men han tog för givet att dom 
överlevt då rom enligt hans förståelse gjorde busar till så kallade Stålmän precis som han själv.  

Åren gick förbi utan att Wilmer märkte det. Hans tidsuppfattning hade drunknat och några nyår firades inte. 
Hans kropp rostade och upplöstes sakta men säkert utav det salta vattnet och det slutade med att han,
liksom mycket annat i den här världen, blev ett med det.


~ ~ ~


Jag hoppas att ni har lärt er något nytt nu.  För det har inte jag. 

Jag visste det redan innan.